Böcker att se upp för!

Jag brukar alltid läsa klart en bok när jag väl börjat men det finns undantag. Här kommer min Hall of shame med de böcker som av olika anledningar fått mig att ruska på huvudet och sluta läsa. Känsliga läsare varnas då jag inte bryr mig om böckerna är klassade som "mästerverk", "klassiker" etc. eller inte. En dålig bok är en dålig bok i min mening (även om åsikter är som ett ni-vet-vad - alla har ett).


Matchhjältar - Mattias Göransson


Jag har själv spelat fotboll i 11 år och drömt om att bli proffs (i Liverpool) men mitt bristande bollsinne satte hinder i vägen. Därför är det alltid med en stor dos förtjusning som jag läser ungdomsböcker som handlar om fotboll, om personer som är duktiga fotbollsspelare och på väg mot storartade karriärer. Därför började jag läsa Matchhjältar med en brinnande iver men ganska snart gav jag upp. Visst är det intressant att läsa om matcher, träningar och slit på planen men det var den ibland smärtsamt grabbiga dialogen (framförallt mellan huvudkaraktären Johan och kompisens pappa Johnny) som fick mig att sluta läsa. Först slutade jag en gång, gav boken en chans till men sen blev det för mycket.

Äcklet - Jean-Paul Sartre

Nu kommer ett pinsamt erkännande. En gång i tiden (strax efter gymnasiet) hade jag svart hår och ville verka intellektuell genom att läsa svårbegripliga böcker och filosofer. En av de böcker jag gav mig på var Äcklet av nobelprisvinnaren Sartre. Jag läste kanske fem-tio sidor och sen fick jag nog. Jag förstod inte så mycket av vad författaren ville ha sagt med huvudkaraktärens malande tankemonologer plus att den var krångligt skriven. Alla utom kultursnobbar bör undvika den här boken.



Döden finns liksom - Marie-Chantal Long

När jag arbetade på ett skolbibliotek i Halmstad skulle jag läsa lite böcker inför en omgång bokprat. Den här boken med ett riktigt fult omslag ingick i den bokhögen och av baksidestexten att döma var det en intressant story om Yassir vars pappa blir skjuten. Men boken har trovärdighetsproblem. Man grips aldrig riktigt av Yassirs öde och hans kompisrelationer och deras samtal känns inte trovärdiga. De pratar om saker på ett lite lillgammalt sätt och det blir en klar Dawsons Creek-varning (om nu någon minns den TV-serien?). Läs istället Douglas Foleys Shoo bre eller Shoo len. Så j-la mycket bättre!!!

Furst Nids förbannelse - Stephen Donaldson

Låt mig genast säga att jag tycker att den hyllade Stephen Donaldson är den mest överskattade sf/fantasy-författaren av alla. Hans böcker klassas som klassiker men i mina ögon är de alldeles för innåtriktade och filosofiska utan att kunna engagera. Jag stod i valet och kvalet mellan att välja science fiction-historien The real story (en orgie i inre kval och kvinnoförnedring) eller fantasyberättelsen Furst Nids förbannelse. Då jag är en riktig fantasynörd fick det bli den senare. Boken, som ingår i en hel serie, har en av fantasyns mest färgstarka anti-hjältar i huvudrollen, Thomas Covenant. Han är spetälsk, bitter och inte speciellt modig eller stark. Av någon anledning skickas han genom tid och rum till alternativvärlden Landet där han antas spela rollen som hjälte i kampen mot en ond makt. Sedan blir det problem. Författaren misslyckas nämligen med det absolut viktigaste för en lyckad fantasy-historia: den konstruerade världen, Landet, griper inte tag i en och känns ganska platt. Man lider inte med dess invånare och man bryr sig inte speciellt om hur det ska gå. Jag läste ungefär hälften innan jag av rent ointresse lade den ifrån mig. Inget gott betyg.